I någon mening var ju “resten av världen” mer på rätt spår för ett-två decennier sedan, innan Fukushima-katastrofen/Trump 1/Covid/Putins anfall mot Ukraina. Jag tror det största misstaget har varit att outsourca allt “smutsigt” till Kina, som vi nu (nära på) är fullständigt beroende av. Kan vi komma tillbaka till att vi (demokratier i “väst”) hanterar vår egen produktion, åtminstone en kritisk massa av den, blir det lättare att gemensamt sätta högre krav på vilka energikällor som är acceptabla.

Men visst är det svårt, helt sinnesjukt svårt. Kapitalismens logik kräver att vi har starka instutitioner som kan agera motpol mot rovdriften. Alltså starkare (demokratiska) stater, sammanslutningar (typ EU) och NGOer av olika slag behöver ett uppsving.

EU skulle kunna kompensera för vårt “gröna stål” ekonomiskt (eftersom vi satsat på det under falska premisser). Därefter lägger vi lämpligen projektet i malpåse. Anledningen? Ska vi kunna föra oss självständiga från Kina, Ryssland och USA kan vi inte ha fantasimål vad gäller klimatet. Vi kan inte heller släppa det helt och vi måste göra allt vi kan för att få till rimliga överenskommelser för att nå FN-mål TILLSAMMANS. Men om vi går i bräschen som någon slags föredöme och godhets-signalerare, så kommer vi (t.ex. Sverige) inte längre vara suveräna nationer på 10-20 års sikt, och inte heller kommer vi ha en sammanållen kontinent (EU).

Ikaros flög för nära solen. Vi vill inte göra detta mytologiska misstag.

Detta med den finansiella ekonomin (och hur den maskerar ineffiktivitet som framgång genom t.ex. BNP) är värt en helt egen tråd. Även den allmänna värn- och civilplikten skulle vara intressant att resonera vidare om. Det hade absolut kunnat stärka sammanhållning i ett land (och fått våra unga att bli lite mindre bortskämda/“entitled”*). Men även det är material för en egen tråd… :)

• https://dictionary.cambridge.org/dictionary/english/entitled

Du har rätt angående jämlikheten, i ett kortare historiskt perspektiv (1950-1989). Men sedan 90-talet rasar det mot ojämlikhet. Så det nya svenska är inte jämlikt.

Intressant betraktelse om respekten för auktoriteter, i synnerhet jämförelsen med Frankrike. Där dumpas gödselhögar av traktorkaravaner utanför parlamentet. Men här söker vi om tillstånd hos Polisen för att demonstrera (genom en kortare promenad på en central gata)… Kan det vara så att vi svenskar har en respekt för institutioner (snarare än personliga auktoriteter)? Jag tror det, och detta utnyttjas av skrupellösa aktörer när institutionerna korrumperas, för vårt förtroende för institutionerna är fortsatt krampaktigt stabilt.

Hela ditt andra stycke är en variant av det som lite nedsättande brukar kallas “landet mellanmjök”. Jag menar inte att ditt stycke är nedsättande, tvärtom väldigt insiktsfullt! När vi har ett tillstånd av välmående befolkning, finns det inga “hungriga” eller “drivna” som är beredda att “armbåga sig fram”, för vi har det ju rätt bra och “sitter gärna i båten”. Det kanske är i och med inträdet i EU och privatiseringen av institutioner (som t.ex. vård och skola) som detta svenska liknöjda har rubbats. Sen har amerikansk soft power med “de ofantligt rika och onaturligt vackra” i dokusåpor som sänds dygnet runt i svenska kanaler har säkert gjort sitt till för att skapa ett missnöje med sin lott i livet.

Men är vi verkligen så effektiva i Sverige? Jag upplever motsatsen. Ett överutbildande av akademiker till “softa jobb” (som t.ex. kommunikatörer) utarmar effektiviteten. Det är viktigare att visa upp en fin PR än att faktiskt utföra jobbet. Se hur elnätet och järnvägarna förfallit under årtionden. Det har inte alltid varit brist på pengar, utan det handlar ofta om att pengarna går till fel saker. Långt ifrån effektivt och det blir inte ens “tillräckligt bra” längre…

Källor är min desillusionerade välvilja, wiki!, samhällspoddar och även här allmänt stor magkänsla

Läste just denna artikel i Fokus som jag tycker tangerar mycket av diskussionen i tråden: https://www.fokus.se/livsstil/bevara-sverige-varmlandskt/

Rubrik: Bevara Sverige värmländskt

Ingress: Genom Gustaf Frödings poesi lärde Jiyan Weledbegi känna svenskan, svensk kultur och sig själv.

Författare: Jiyan Weledbegi

Jag tror du är något på spåren här att “kulturella egenheter suddas ut rätt fort i dagens uppkopplade värld”. Om du med jämlikhet menar jämställdhet håller jag med dig, det är överlag svenskt (även om vi ser en backlash på detta). Effektivitet vet jag inte om jag håller med om, däremot har vi ju den lutherska arbetsmoralen som präglar det svenska.

Pragmatism… har du några exempel på detta? (jag tror jag håller med, men är lite tveksam om det skulle vara specifikt svenskt)

Till sist: “Vi är duktiga på att snabbt och i princip undermedvetet skriva om vår historia och filosofi så att den är koherent med vad vi känner just nu”. Håller helt med dig här. Kanske har detta fenomen endel att göra lite att göra med “synthesizing hapiness”? https://www.ted.com/talks/dan_gilbert_the_surprising_science_of_happiness

Ja, det som är “mest utmärkande för Sverige” är ju en del av svenskheten tänker jag. Även om detta förändras över tid. Vad man tycker om respektive system är ju värderingar, som delvis är politik.

Just “vinster i välfärden” är en fråga där det är svenskt att vara emot, men majoriteten av våra politikerna är för… Går inte riktigt ihop, men det har väl att göra en del med ryggdunkande (som t.ex. visas av Klenell i Bananrepubliken Sverige).

Förstår vad du menar med läslistan…Jag har också märkt (för min del) att den ganska sällan den följs linjärt, oftast blir det ett infall som trumfar listan.

Uppföljning*

Lyssnat på båda dina podd-tips nu, i synnerhet är diskussionen där både Lena Andersson och Andreas Heinö deltar givande (SvD), första minutrarna känns väldigt fladdriga - men om någon mer än intresserad, ge den en chans…

En halvstrukturerad sammanfattning/reflektion av denna lyssning nedan:

Det resoneras om mer saker än svenskhet i podden, eftersom Anderssons analys av att tänkandet blir totalitärt om du inte vädrar åsikter, eftersom det finns åsikter som du “ska” ha (sanktionerat från statligt håll). Intressant i sin egen rätt…

Något de verkar vara överens om att “värderingar” inte kan vara svenska, det är “bara politik”. Samt att exaktheten i begreppet svenskhet är beroende lite av vad det är vi vill visa. ex. (själv)identiteten, etniciteten eller det juridiska/medborgarskapet.

Att det saknas vedertagna termer för t.ex. svensk-svensk och svensk-iranier (för de som bor i landet) och kanske fransk-svensk (för någon som är född/har rötter i Sverige men emigrerat till frankrike sedan länge). Detta specifika språk fungar t.ex. i USA och sociologerna/statsvetarna(?) har gjort försök att “få in det” i språket, men det biter liksom inte…

Särskilt programledaren trycker på “nationalism light”, om det kan vara ett slags liberalt möte för att antingen avväpna SD eller fånga över SD:s väljare till mer liberalt sinnade partier (detta kan vara relevant när över en femtedel av de som röstade i förra riksdagsvalet tyckte att SD var vettigast)

Andersson resonerar vidare om att kulturkanon visar vad som “var viktigt”, och även om hon inte tar det vidare som jag gör nu - så kanske det är en stor del av svenskheten. Historia, svenskheten är också att bry sig om vad som “var viktigt”. Det är en del av identiteten. Även om majoriteten av befolkningen i Sverige inte läser Wilhelm Moberg idag (eller ens en betydande minoritet som gör det), så är det en del av svenskheten med Wilhelm Moberg, bara att ha kännedom om vem det är och vad han skrivit blir en del av vår identitet…

Summa summarum handlar det mycket av vad definitionen syftar till. Jag tror det hade vart bra att en definition etableras, men sociologernas stöd, för att lyfta frågan från SD:s planhalva och göra den mer till allas fråga. För om det finns en uppfattning om vad svenskhet är, men man inte får vädra den, då blir det totalitärt.

please elaborate (original post) and you might get my upvote…

Sverige är mer konservativt här än många andra länder, det råder en slags kollektiv individualism. Du är fri att göra vad du vill, så länge du gör som alla andra… Därför blir det hårdare socialt stigma mot de som “sticker ut”, och avvikarna uppnår inte den kritiska massa som behövs för att värderingarna ska ändras.

Jag tycker det blir fel att behandla “sexköp” (sexhandel) och droghandel i samma mening, för det är olika typer av “eget val” och ett hårdare stigma som är inblandat i sexhandel (främst den säljande delen).

Att legalisera eller avkriminalisera droger (vissa droger) tror jag därför är närmare än att legalisera sexhandel. Fler topp-politiker har vågat vädra detta under senare tid (10år), men de blir fortfarande skickade in skamvrån eller “ut i kylan”. Båda frågorna hör hemma inom extremliberalismen, som inte är representerad fullt ut i riksdagen eftersom C nu behöver samarbeta med S (som är av tradition och ideologi starkt konservativa inom båda dessa frågor). Men S är framförallt pragmatiker, så de kan komma att vända på en femöring i frågan OM de vädrar opinionsändring.

Överlag är ju synen att det inte “rätt” att droga (inte heller med alkohol), vi hade en stark nykterhetsrörelse i början av förra seklet. Alla som är “över 30” har fått lära sig i skolan och i svenskproducerat ungsomskultur att “knark är bajs” och “en inkörsport till missbruk”. Vi har också låst in alkoholen i statens omsorg, där Bolaget blir ett organ som predikar måttlighet och avhållsamhet (en dubbelmoral eftersom det är fina skattepengar också). Men med den amerikanska film/tv-seriekulturen där alla i princip röker “joints” kommer förmodligen denna attityd vinna över “knark är bajs”-mentaliteten relativt snart (kanske 10 år till?). Frågan är bara om staten vill säkra upp handeln inom systembolagets försorg eller om apoteken ska hålla i det. (Det senare är mer osannolikt idag när apotek är delvis privatiserat).

Tack för länkarna till SO-rummet. Har ett humm om historiken redan, att det är en “skapad” nationalism i synnerhet slutet av 1800-tal. Första vågen av att “försvenska” området Sverige kanske kan sägas vara med Gustav Vasas reformationsprojekt under 1500-talet.

Men samtidigt är svenskheten inte något stabilt. Delvis för att vi har haft mycket invandring har också svenskheten förändrats (på 1950-talet skulle etniciteten(d.v.s. ljus hy) vara en självklar markör för vam som “kan vara” svensk, det gäller inte längre) och delvis också för att vi har stor kulturimport från främst USA (traditionell svensk kultur är “mesig”, allt från USA är häftigt). Därmed förändras också svenskheten.

Det är roligt att diskutera frågan med “vanliga människor”* och inte bara ta in statsvetarnas färdigtuggade analys (*även om det är en övervikt av vänstersympatier och kompetens inom IT här i Fediversum, åtminstone på Mastodon, så är vi ändå att betrakta som vanliga människor). Detta för att stämma av dagsformen för svenskheten.

Om du missat den i dina egna efterforskningar i ämnet, så rekommenderar jag boken Förorten av statsvetare Peter Esaiasson… Att Timbro förlag ligger bakom bör man inte stirra sig blind på. Jag hittade inget i boken som var politiskt vinklat när jag läste den, men väl många intressanta resonemang om svenskhet från “invandrares” perspektiv.

Sen stämmer det som du säger att de flesta som vill diskutera ämnet har sett/ser invandringen som ett “problem” och i vissa fall också haft/har en rasistisk agenda, jag har samma erfarenhet.

Jag tänker personligen att svenskheten idag överlappar den grova och “klassiska” uppdelningen invandrare-svenskar, åtminstone min definition av den. Ska man koka ner denna definition till en mening, handlar det i hög grad om man själv ser sig som en del av Sverige, vill upprätthålla (grund)lagarna och överlag vill att det ska gå bra för Sverige.

Tack för länkarna. Verkar vara “öppna”, så ska lyssna på dem inom det närmsta…

Visst finns det olika geografiska lager. T.ex. känner jag som icke-skåning bara till begreppet “bulle med bulle”, men för en skåning är det kanske en del av den svenska (eller skånska) identiteten. Däremot är Semlan svensk, även om att servera den med “hetvägg” är mer eller mindre utbrett eller avskytt i olika regioner. (Sen kommer ju semlan någonstans ifrån, typ Tyskland, men det är inte en “riktig” semla med mandelmassa/vispgrädde, florsockerpudrat lock på en specifik dag, med pekpinnar om hur strikt man måste hålla denna dag)

Jag tror också språket är det mest centrala. Om jag ska höfta till en procentsats så är minst 50% språket, kanske uppåt 70%. Ett övertydligt exempel: Skulle jag i låt säga i Belgien träffa “en kongoles, uppväxt i Kongo, endast kongolesiskt medborgarskap, klädd i traditionella kongolesiska kläder, lyssnandes på kongolesisk musik” men att denna person också (helt osannolikt) pratar “helt perfekt svenska”. Så skulle jag ha mycket svårt att inte tycka att personen är svensk…

Men tillbaka ditt lite mindre överdrivna exempel med norrmannen, så är det även här främst språket. Jobbar hon bort brytningen och vissa “udda ord”, så är den norrmannen svår att skilja från svensk om man inte lär känna personen mer än ytligt. Kanske behöver hon också sluta att varje dag ha smörgåsar i sin lunchlåda för att svenskheten ska bli komplett… ;)

Edit*: Såg att jag missade svara kring värderingarna. Det är som du säger inte lika lätt att se några värderingar som gemensamma. T.ex. är ju både kan ju en svensk vara både moderat eller vänsterpartist. Men överlag tycker nog ändå en svensk att “demokrati” är en bra grej, men samtidigt vill en svensk inte engagera sig politiskt. Vi har också en konsensus-sökande approach som ofta i praktiken sopar problem under mattan. Det är också en av orsakerna att en svensk är “konfikträdd”. Jag tänker att Astrid Lindgrens “rumpnissar” tydliggör svenskarnas lynne bäst i just detta avseende. Inte särskilt smickrande, men ändå… :)

Det var i maj, så tog ett tag att scrolla i flödet… och som jag förstått Activitypub, så kan jag inte se dem retroaktivt om inte jag (eller någon på min instans) följde #svpol vid det tillfället som de postades. De kan heller inte hämtas hem. Men det gör inte så mycket i det här fallet, för trådarna tog aldrig fart där…

Musik, absolut. Det är en del av “kulturen” som förmodligen påverkar en persons grupptillhörighet på ett annat sätt än bildkonst och litteratur. Tänker på “hårdrockare eller syntare”-fenomenet på 80-talet, att det skapar subgrupper (som förvisso sträcker sig utanför svenskheten i en bredare kulturell sfär). Men borde finnas ett lager musik som endast svenskar uppskattar eller åtminstone aktivt tar avstånd ifrån (Idas sommarvisa, Ledins “Sommaren är kort”, Körbergs “Stad i ljus” o.s.v.). Och även sjunga med, “Helan går” och “Hej tomtegubbar”…

Humor är viktigt, och som du säger har det väldigt mycket med språket att göra. Jag har liknande erfarenheter av att sitta och hänga med delvis i ett samtal på främmande språk (som jag bara kan delvis), och det direkt blir tydliggjord att jag är outsider när alla börjar skratta och man “bara sitter där”. Försök som görs att få skämtet förklarat på engelska bara gör ont värre… Väldigt bra reflektion också kring att det inte bara är språkligt, utan också de “memes” som en svensk har (tänk Björne, Carola/Runar, Kalle på julafton, bollibompa-draken, Farbror Melker och Tjorven). Visst är dessa memes generationsbundna i högre grad i dag eftersom lägereldarna (genom tablåsänd SVT och tunnt medieutbud överlag) idag i princip är helt borta (men Mello och Fotbolls-EM/VM är kvar). Humor bygger som du påpekade ofta på dessa referenser, utöver språkliga lustigheter med dubbeltydigheter då :)

I båda dessa fall musik och humor, kan man rätt tydligt se att “svenskhet” ändras med generationerna. Jag påstår att den försvinner och urvattnas i högre grad för mina barn än när jag själv växte upp (för även om MacGyver inte är svensk, så var det en lägereld). Frågan är om fidgetspinners, att göra en “dab” och att säga “six seven” i tid och otid är tillräckligt långvariga trender för att ge samma referenser för dagens unga?